Roslings äpplen?
Jag upplever att allt större del av samhällsdebatten förs i relation till statistik och mätningar av olika slag. Det kan vara ambitiösa vetenskapliga studier eller web polls, men de fyller samma funktion; att hänvisa till evidens är ett försök att ankra debatten i något. En utgångspunkt som man bara kan röra sig marginellt ifrån. Likt ett ankrat skepp på meningsskiljaktligheternas stormiga hav.
Det som skiljer denna ankringsstrategi från andra besläktade, som att ta sig rätten/ha privilegiet att formulera ’problem’ eller särskilda språkbruk; tekniska, fackmässiga eller värdeladdade, är att det finns en föreställning om att statistik inte är en ankringsstrategi utan tvärtom ett sätt att befria debatten från det subjektiva och perspektivberoende. I den virala video där prof. Hans Rosling nyligen intervjuades på DR ges gott om exempel på detta:
”Jag pratar inte om statistik, jag pratar om verkligheten”…”Det här är en slags idé, att siffror är något annat.”…”Man måste ha en världsbild som stämmer”…”Jag använder vanlig statistik sammanställd av Världbanken och FN, det är inget kontroversiellt … Det här är inget man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel”.
Nu måste jag skynda att tillägga att jag personligen tror Hans Rosling har en högst välinformerad bild av världen och att han har mycket värdefullt att säga om den. Inte desto mindre är det olyckligt att använda statistik som ankringsstrategi på detta sätt. Vid ett tillfälle under intervjun visar Hans sin sko för att illustrera hur skev och begränsad medias rapportering är och tilläger: ”Ni visar ju en liten del och kallar det för världen”. Det är onekligen sant, men det är också sant, och på ett mer djupgående sätt, om statistik.
Statistik är nämligen stilleben. Likt stilleben är det konstuerade motiv, mer eller mindre artificiella representationer, försök att fånga verkligheten under kontrollerade former. Likt stilleben väljer statistiken helst att avbilda det icke-levande och det bekvämt tillgängliga. Det svårmätta, mänskliga och dynamiska utelämnas. Likt allt måleri bär statistik också alltid ett perspektiv, ett sätt att se och avbilda. Medan stilleben är lätt igenkännbara som just motivmässigt begränsade och underordnade avbildningens förutsättningar så är statistik omgiven av, för att negera Roslings fras, en slags idé, att siffror är det samma som verkligheten och inte bara det utan dessutom en objektiv och ”sann” representation. Som om det matematiska och mekaniska verktyget (statistik) på något sätt skapar sig själv utan inblandning av någon människa, utan vilja, utan perspektiv. Så är det helt enkelt inte. Varken tillkomsten av (faktafieringen) eller användandet av fakta är fritt från kontext. Som ankringsstrategi är statistik svår att bemöta men också ineffektiv. Det blir en sorts auktoritetsargument där man antingen accepterar auktoriteten (Världsbanken och FN backar här upp Roslings redan avsevärda auktoritet) eller väljer att misstro och då slutar liksom hela samtalet där.
Statistik är förstås ett extremt värdefullt och kraftfullt verktyg. Så länge man inte misstar den för verkligheten och stänger ute andra sätt att se (uppmätta eller ej). I själva verket skulle jag hävda att det anekdotiska, direkt självupplevda om något i en specifik mening har större rätt att hävda ”sannhet”. Men det är ett annat ämne.