Halvvägs in i Margaret Atwoods klassiska The Handmaid’s Tale, i början av kapitel 23, gör berättarjaget följande metareflektion:

“This is a reconstruction. All of this is a reconstruction. It’s a reconstruction now, in my head, as I lie flat on my single bed rehearsing what I should or shouldn’t have said, what I should or shouldn’t have done, how I should have played it.”

Skälet till att berättarjaget på detta sätt vill rasera den fjärde väggen (inom fiktionen då) är för att varna:

“It’s impossible to say a thing exactly the way it was, because what you say can never be exact, you always have to leave something out”

Och mer än så, det är inte bara en fråga om urval, utan om något fundamentalt oåterberättbart.

“There are too many parts, sides, crosscurrents, nuances; too many gestures that could mean this or that, too many shapes which can never be fully described, too many flavours, in the air or on the tongue, half-colours, too many.”

När vi nyligen fick uppdraget att begripliggöra och producera en presentation av Malmös utveckling 1990-2015 så kände vi precis som Atwoods hjältinna Offred*. Det är i grunden en omöjlig uppgift. Det kan bara bli en rekonstruktion och som sådan oundvikligen formad efter nuets behov och kontext.

Vi tyckte (likt Atwoods Offred) det i sig var väl värt att uppmärksamma och uppfann för ändamålet nyordet – Postgnosis, av post -efter och gnosis -kunskap (jmfr. pro-gnosis) som fick bli presentationens namn.

 


 

* Namnet Offred är en underbart horribel och uppfinningsrik detalj i boken. Kvinnor får namn efter sina män med prefixet ’Of’. of Fred = Offred, OfGlenn &c. Min fru hade blivit Avjörgen.